Maria WW

Utbytesåret i USA - Ett av de viktigaste åren i mitt liv

Maria – då Sundström – nu Westrin Wernström, en utländsk utbytesstudent från Sverige, vill kalla sitt utbytesår i USA som ett av de viktigaste åren i hennes liv.

Det har nu gått 50 år sedan jag kom hem från USA 1968! När jag kom fram till USA 1967 minns jag att jag var imponerad av allt jag såg och allt jag kunde vara en del av. Det var som att komma till ett drömland som vi i Sverige kunde se på filmer och den musik som vi alla lyssnade på då. Samtidigt kunde vi alla läsa i tidningarna och titta på tv om de upplopp som inträffade i de amerikanska städerna och i synnerhet fick vi mycket rapportering om Vietnamkriget.

1966 var det bara en enda av mina skolkamrater som varit med om ett utbytesår. Det lät spännande! Då, som 17-åring, hade jag definitivt inte kunnat föreställa mig allt som väntade mig de kommande åren. Med facit i hand skulle jag då förmodligen ha blivit imponerad av hur jag skulle komma att hantera mina kommande 50 år gällande utbildning, familj, karriär och livets utmaningar. Mitt USA- år lade definitivt grunden för detta.

Som jag ser det nu har jag tidigt förstått att utmaningar och motgångar alltid har lett till lärdomar, egen utveckling och något bättre eller annorlunda än jag trodde från början. Jag var omgiven av uppmuntran överallt och jag blev modig!

Mitt bästa minne från mitt High Schoolår som utbytesstudent var att jag välkomnades och godtogs av min familj, mitt närsamhälle och mina nya skolkamrater som också fick mig att delta och känna mig så trygg så att jag vågade tacka ja till allt som faktiskt fanns för mig att ta för mig av

Det var ett bra år när jag lärde mig om en helt annan kultur än den jag föreställt mig eller var van vid. Då tänker jag på alla sportevenemang: Bobcats, Ushers, Pep Club och olika idrotter. Och alla årets speciella evenemang som att förbereda parader eller alla förberedelser för skolans alla slags aktiviteter. Och alla klubbar av olika slag. Oavsett vad det handlade om var det ett imponerande arrangemang som ägde rum i alla sammanhang både under skoldag och efter skolaktiviteter.

Minnen är också min förvåning att det inte fanns några trottoarer att gå till skolan. Och det var tillåtet att köra med egen bil från 16 års ålder! Otänkbart i Sverige vid den tiden. Liksom "scooping the loop" som jag aldrig hade hört talas om. Så roligt!
Det tog också ett tag innan jag insåg att mina kjolar var för korta! Jag blev till och med hemskickad en dag för att min kjol var för kort. Det var mycket strikta klädkoder.

Som vuxen är jag definitivt mest stolt över mina tre medelålders barn som också fick den ovärderliga möjligheten att få representera Sverige som YFU utbytesstudent under ett Highschool år. Två av barnen var i USA och det yngsta på Nya Zeeland.

Jag är numera också mycket stolt över mina sex barnbarn. Kanske den äldsta är redo att ansöka till YFUs utbytesprogram. Kanske är det möjligt att min familjs tredje generation kan få bli en representant för de värderingar som just detta utbytesprogram står för som gemenskap och förståelse mellan människor och kulturer genom att öppna dörrar till världen.

Mitt YFU- år med min USA-familj, min High School-värld och mitt deltagande i min hemstad Marshalltown gav mig den uppmuntran och språngbräda jag behövde för att se möjligheter i stort och smått, och orädd våga ta för mig. You can do it! And I did!

Maria WW, Augusti 2018